2014: Undergång - eller EAP:s lösning!

Den politiska debatten i Sverige är död. 2014 kommer att bli ett mycket viktigt valår med Europaparlamentsvalet i maj och Riksdags-, kommunal- och landstingsval i september. Att lösa den ekonomiska krisen och skapa jobb är den viktigaste politiska frågan för Sverige. Trots det har inget parti, som i nuläget representerar Sveriges folk i dessa församlingar, presenterat någon lösning. På detta uppslag presenterar vi därför igen EAP:s lösning i tre steg. Detta kommer att vara den viktigaste delen i våra valprogram under 2014.

Steg 1. Dela bankerna enligt Glass-Steagall-principen

Västvärlden domineras sedan decennier helt av en monetaristisk ekonomisk politik där monetära vinster är a och o. Det leder föga förvånande till att de långsiktiga satsningarna i ekonomin blir lidande. Det är grunden till att Sverige befinner sig i en kris. Att lösa den krisen är den enda viktiga valfrågan i nuläget.

Den kollapsande infrastrukturen, det katastrofala tillståndet inom vården, massarbetslösheten och kollapsande trygghetssystem nämns i den politiska debatten, men problemen används hellre som slagträ mot politiska motståndare än tillägnas konstruktiva lösningsförslag. De ständigt minskande investeringarna i realekonomin, som är en kärnorsak till sakernas tillstånd, talas det inte alls om i dagens allmänna debatt. För att kunna investera Sverige ur krisen krävs, förutom att Sverige bryter med vissa EU-regler angående budgetbalans, en sanering av penningsystemet. De bankrutta svenska storbankernas internationella upplåning är vår akilleshäl, inte den individuella skuldsättningen per se eller statens utgifter. Vi sparar pengar överallt helt i onödan. Med produktiva investeringar kan vi skapa arbetstillfällen och ny infrastruktur som ökar produktionen, och därmed fysiskt öka statens betalningsförmåga. Ingen åtstramning blir någonsin nödvändig med vår politik. Dess verkningskraft är bevisad om och om igen genom historien. (Se steg två till nedan.)

Det första som måste göras, gärna innan valen, är att införa en bankdelningslag av den typ som den amerikanska presidenten Franklin Roosevelt genomdrev 1933, i form av den så kallade Glass-Steagall-lagen, som svar på den tidens ekonomiska depression. Syftet är att skapa en brandvägg mellan det London- och Wall Street-dominerade internationella finanssystemet å ena sidan och de svenska hushållen och företagen å den andra.

Vad är Glass-Steagall?

Den fullt genomförbara tanken är att i lag skilja på bankverksamhet i traditionell bemärkelse och värdepappershandel. I amerikanska termer skiljer man ”Investment Banks” från ”Commercial Banks”, vilket i praktiken görs bäst genom att bara de spar- och affärsbanker som helt avhåller sig från att äga och handla med aktier, derivat etc. tillåts få en banklicens och omfattas av statens insättargaranti. Försäkringar sköts vidare av försäkringsbolag som inte får vara banker, och bolån hanteras av speciella hypotek som inte sysslar med annan utlåning och som inte tar emot insättningar förutom att de lånar av Staten och kan ges möjligheten att ge ut obligationer. En trygg bra investering, som kan användas som pensionssparande eller liknande.

Den rent spekulativa verksamheten som syftar till vinstmaximering och som i nuläget – genom löften om hög avkastning och statligt stöd i ryggen – suger åt sig snart sagt alla krediter kommer på så sätt att begränsas och skötas av finansbolag (Investment Banks). De stora bjässarna till internationella investmentbanker som formligen äger världen idag kommer om Glass-Steagall genomförs i USA att reduceras till små nischade högriskföretag utan inflytande över världsekonomin där de hazardspelsugna kan förkovra sig på egen risk. Lite som att spela på hästar eller på ett kasino. De flesta av dem kommer dock att helt tvingas stänga då de är hopplöst bankrutta. Vi kan inte helt sonika stänga de svenska storbankerna eftersom vi behöver ett betalningssystem. De måste således klyvas i en sund del med statens garantier i ryggen och i en spekulativ, som kan få gå under om den inte överlever på marknaden.

Finns viljan?

Det finns stort stöd för Glass-Steagall i den amerikanska kongressen och i Schweiz har nationalrådet redan röstat igenom den. I Sverige har Miljöpartiet och Vänsterpartiet motionerat för den, vilket är ett sundhetstecken. Realistiskt sett kommer Sverige bara att få en bankdelning om USA går före eller EAP får ett väldigt bra valresultat. Inget hindrar att Sverige gör det här innan USA, förutom avsaknaden av den viljan hos Alliansregeringen och hos ledningen för Socialdemokraterna.

Steg 2. Inför ett amerikanskt kreditsystem i Sverige

Det så kallade kreditsystem som LaRouche¬rörelsen och EAP sedan 40 år förespråkar som ekonomisk politik, som alternativ till monetarismen, lyser i samhällsdebatten med sin frånvaro. Detta till trots är det kampen för en politik av just detta slag vi har att tacka allt vårt välstånd i västvärlden för, även i Sverige. I Englands kolonier pågick denna konkreta strid kontinuerligt i över 150 år innan kreditsystemet under George Washington och Alexander Hamilton genom federal lag stadfästes som USA:s finans- och ekonomisk-politiska allmänna praxis.

En förståelse för konflikten då är av avgörande betydelse för vår ambition idag att förklara oss självständiga från globaliseringens tyranni, vilken enbart är en under nytt namn ren fortsättning på det brittiska imperiets gamla värld som USA den 4 juli 1776 förklarade sig självständiga från. Insikten i samma konflikt är Sveriges biljett till den nya världen.

Det började i Massachusetts

Karl I av England beviljade 1628 nybyggarna i bolaget New England Company att köpa de vid det laget nedlagda, olönsamma engelska koloniresterna i Massachusetts. Detta blev den första självständiga republiken som i sin ekonomiska politik trotsade den europeiska imperialismen.

Dåtidens europeiska ekonomiska system präglades av antagonismen av å ena sidan enväldiga kungariken och å andra sidan handelsmonopolförbundens frihandelsdiktat. I de förra hålls den isolerade monarkins ekonomiska och politiska (militära) styrka uppe genom repressiv konfiskering av bönders och andra näringsidkares produktion. Under de senare kontrollerar förbundet (imperiet) dess kuvade folk tvärs över gränserna genom att de som arbetar billigast tillåts producera och de som betalar bäst tillåts konsumera (frihandel). Venedig dominerade utbytet i och mellan Medelhavet och Asien, medan Venedigs juniorpartner Hansan skötte Östersjön och Nordsjön. Efter Columbus hamnade atlantmakterna i världshändelsernas centrum och Venedigs ledning förlade sina huvudsäten till London och Amsterdam.

Monetarismen

Vår vän av nutidshistoria lägger märke till att världen 400 år senare ännu inte gjort upp med denna ärftliga störning – vi dras idag med ”globaliseringen” och alla som inte vill vara med kallas ”diktaturer”, sätts under sanktioner och måste ibland bombas till lydnad.

Imperiets huvudverktyg i dikterandet av de kuvade folkens ekonomiska villkor är monetarism. Med ensamrätten att avgöra betalningsmedels allmänna giltighet kan all makroekonomisk verksamhet inom imperiet styras. Det Massachusetts Bay-kolonin förstod var att dess formella självständighet från England inte skulle vara värd bläcket om den inte omfattade finans- och penningpolitiken.

Det de även förstod var att källan till välstånd inte är pengar, utan människans kreativitet och arbete, vilka monetarismen å imperiets maktstrukturs vägnar förtrycker. England erkände vid denna tid som betalningsmedel guld och silver. Då dessa ju är ändliga bristvaror kunde de styra alla handels- och kreditvillkor, investeringar, produktion och konsumtion.

Kolonisternas tillvägagångssätt bröt mot monetarismen, genom att kolonins regering lät de ömsesidiga skuldförbindelserna mellan de som hade skulder och de som de var skyldiga ligga till grund för utgivandet av mynt, i vad som blev deras av regeringen sanktionerade valuta, som sedan användes för vidare kreditutgivning. Detta var den mytomspunna Pine Tree-shillingen. Svårare än så var det inte att producera och idka handel oberoende av guld, silver eller långivare ”utifrån”. Handeln med indianerna ordnades tack vare riklig tillgång på wampum, snäckskalspärlor som var deras valuta.

Den angloholländska imperialismen var inte nådig. Holländarna som slog sig ned söder om kolonin lejde de brutala Pequot-indianerna och förklarade 1637 krig mot både Massachusetts Bay-kolonin och stammarna Mohegan och Narragansett, Pequots ärkefiender och kolonins bundsförvanter.

Slutet

Ekonomisk krigföring blev Pine Tree-shillingens död och 1660 störtades i England den till kolonin vänligt inställda Commonwealth-regeringen. Den nye kungen Karl II tog till holländarnas taktik och lejde alla indianstammar man kunde få tag i för att krossa kolonisterna.

Kolonin upplöstes 1692. I samma veva grundades Bank of England som så kallad ”oberoende riksbank” och cementerade således en diametral motpol till kolonins störtade kreditsystem för engelska domäner. Det är dessvärre ”oberoende riksbank” britterna drygt tvåhundra år senare lyckades få USA att ta efter i form av Federal Reserve, för att inte tala om EU:s budgetdisciplin och EMU:s explicita förbud mot centralbankskrediter!

Join or Die!

1775 upprättade Massachusetts åter självstyre men denna gång tillsammans med tolv andra kolonier! Det öppna kriget mot världens största och mäktigaste imperium var ett faktum. Revolutionärernas överbefälhavare George Washingtons närmaste man, Alexander Hamilton, undersökte möjligheterna för ett nytt kreditsystem.

Mitt under brinnande krig grundade han 1781 Bank of North America. Banken företrädde befolkningens samlade produktivitet som säkerhet för kreditväxlar. Den gav ut statliga krediter, exempelvis sedlar, till krigsansträngningen och handeln. Transaktioner inom direkt produktiv sektor registrerades i banken och blev kapital till den offentliga kreditutgivningen. Bytesavtal kapitalsvaga parter emellan blev trattor som i banken gjordes till den nationella valutan och betalningssystemet.

Skuld eller kredit?

Hamilton använde efter segern i kriget Bank of North Americas system för att omvandla krigsskulderna till valuta. Amerikanska Konstitutionen antogs 1789 och tack vare dess juridiska auktoritet kunde Hamilton därav skapa pengar.

Sommaren 1790 gick lagarna om offentlig kredit och skuldhantering igenom Kongressen. Hamilton var nu finansminister. Krigsskulden uppgick till över 75 miljoner och guldreserverna till kanske en tiondel av det, en situation proportionellt liknande dagens amerikanska skuldläge. Hamilton lät omedelbart alla inhemska fordringsägare mot nya räntebärande certifikat kapitalisera Finansdepartementet med osäkra fordringar och uteblivna löner som betalning. På så sätt förhindrades att utländska spekulanter (brittiska imperiet) köpte upp dem med guld eller utländsk valuta.

Nu grundade Hamilton första nationalbanken. Statsskulden och guldreserven utgjorde tillsammans med statsbudgetens intäkter och bankers och andra trassaters räntebetalningar det egna kapitalet i den nationens balansräkning som Nationalbanken förvaltade. Varken ökad guldmängd, extern skuldsättning, billig export, devalvering eller överbeskattning behövdes därför för landets expansiva ekonomisk politik. Tvärtom. Nationalbanken behövde aldrig ”låna in” i monetaristisk mening.

I monetaristisk mening lånade den heller inte ”ut”. Kreditutgivningen skedde på ovan beskrivna formen reemission av växlar presumtiva marknadsaktörer emellan.

Innan sekelskiftet 1800 var hela krigsskulden betald; man hade handelsavtal med hela världen och var redan på väg att bygga upp en ekonomi i prestation jämförbar med våra europeiska kungariken som haft flera sekler på sig.

Identitetskris

1804 mördades Hamilton, 1811 gick Nationalbankens tillstånd ut och året efter invaderade britterna landet. Ända sedan dess har strid rått i amerikanska institutioner mellan förespråkarna för den brittiska monetarism som rådde under kolonialtiden (frihandel) och det hamiltonska kreditsystemets anhängare med anor till 1600-talet. Nämnvärda framgångar för de senare var Andra nationalbanken 1823-29, Abraham Lincolns Greenback (än idag USA:s valuta) och Franklin Roosevelts New Deal 1933-45 som gjorde USA till världshistoriens största ekonomi.

Tack vare USA:s seger i andra världskriget kunde viss kreditpolitik bedrivas inom ramen för det så kallade Bretton Woods-systemet. Hos systemets västeuropeiska medlemsstater går 1950- och 60-talen under benämningar som ”rekordåren” och ”ekonomiska miraklet”.

Liksom med kreditsystemen i USA:s barndom berodde dessa framgångar på att värdestandarden var fysisk, inte ideologisk. Förbindelser gentemot amerikanska dollarn hade visserligen täckning av USA:s nettoexport och guldreserv men det var den amerikanska efterkrigsekonomins fysiska styrka och utbombade Västeuropas fysiska behov som gjorde att det underordnade finans- och valutasystemet fungerade, inte tvärtom.

Planen idag

Bretton Woods upphörde på 1960-talet att fungera därför att beslutet togs att upphöra med just den nämnda politik som var dess garant. 1971 dödförklarades det av Nixon. Argumentet att behoven skulle ha varit mättade när Västeuropa väl byggts upp, är en ren provokation och ett hån: Det fanns (och finns!) en hel värld för oss att bygga upp med samma amerikanska metoder som för båda sidor varit så lönsamma under Västeuropas ”rekordår”. Asien har redan börjat, då de inser att det är det enda som fungerar.

Lyndon LaRouche driver kampanjen för en Tredje amerikansk nationalbank för att genom beprövad offentlig investeringspolitik rädda landet från sammanbrott och anarki till följd av fortsatt monetarism under marionetten Obama. Vi fick en försmak på det med bråket om statsbudgeten och lånetaket i höstas medan Sveriges och de andra EU-ländernas utgiftstak och budgetramar dömer oss till döden.

Inga tekniska hinder står heller i vägen för oss att, istället för att med fortsatt monetarism rädda globaliseringen, låta Riksbanken eller Riksgälden administrera ett svenskt kreditsystem. De kreditlinjer staten då för produktivitetshöjande megaprojekt beviljar till företag, som i sin tur betalar ut löner med mera för anläggningsarbetena, utgör endast matematiska räkneenheter. Pengarna har ju i sig inget värde. Värdet ligger i den hos människan inneboende produktivitet, som under de förutsättningar en 2000-talsinfrastruktur erbjuder kommer blomma ut i en kvalitativ uppgradering av samhället bortom vår föreställning. Några andra värden än människans kreativitet finns inte och välstånd som kommit till på annat sätt kan därför omöjligt vara annat än stöld - antingen från andra eller från sig själv - bokfört som tillväxt. Det reala mervärdet är ekonomins mål och kreditsystemets uppgift är enbart att underlätta att nå det.

Steg 3. Bygg stora infrastrukturprojekt

Syftet med att dela bankerna och införa ett kreditsystem av klassiskt amerikanskt snitt är att kunna genomföra det tredje steget, nämligen att bygga Sverige och hjälpa till att bygga Världen.

Det viktigaste med att bygga stora projekt är att öka produktiviteten per capita och därigenom möjliggöra en höjd levnadsstandard för en samtidigt växande befolkning. Vi föreslår att Sverige därför använder riksbankskrediter för att bygga stora projekt i Sverige, och att Sverige verkar för att vi och andra europeiska nationer vänder oss österut för att samarbeta med de länder i Asien som nu ironiskt nog i hög grad använder de kreditmetoder som vi i västvärlden på de liberala imperialisternas inrådan glömt bort. Projekten infattar transportnät såsom magnettågssystem och spårtaxi, byggande av nya städer i Sverige och övrig utbyggnad av de områden där man exempelvis kan bedriver gruvdrift. Det gynnar förstås också Sverige att ligga på framkant om resten av västvärlden senare vaknar, så att vi kan utnyttja vår industriella potential till att hjälpa till och bygga andra delar av världen. Alla nationer gynnas dock av att vart land i första hand producerar för sig själv och är självförsörjande på livsmedel och liknande. Ge därför bönderna allt de behöver för att producera – från infrastruktur till skyddstullar. Rejäla infrastruktursatsningar leder även till att tjänstesektorerna blomstrar då arbetslösheten avhjälps och välståndet ökar.

Vi behöver inga arbetslösa ”inflationsbekämpare”

Sverige som nation är inte i behov av någon arbetslöshet, även om dagens förfelade ekonomiska teorier gör gällande att det är bra mot inflationen. Det är löjligt att vi har arbetslöshet samtidigt som det behövs arbetskraft snart sagt överallt – från sjukvård till nybyggnation. Utbildningssystemet måste anpassas till den nya produktiva ekonomin. Färre socionomer och fler ingenjörer och kvalificerade industriarbetare behövs. Med ett kreditsystem enligt punkt 2 är pengar inget problem. Att skapa krediter för projekt hjälper produktiviteten två gånger, först genom att befolkningen får sysselsättning och betalar skatt till statens löpande utgifter, sedan än en gång då vi får en bättre och bättre infrastruktur som ökar det produktiva resultatet av det arbete som redan utförs.

Energiflödestäthet och befolkningstäthet

På ett djupare plan kan samma sak beskrivas i LaRouches vetenskapliga termer. Hans upptäckt beträffande den potentiella relativa befolkningstätheten står i direkt korrelation till energitätheten i energikällorna hos en ekonomi. Den verkliga motorn i ekonomin är människans kreativitet som genom konst och vetenskapliga upptäckter lyfter människans samhälle över naturens lunkande evolutionära utveckling. Det konkreta resultatet av det är produktionen av bättre och bättre teknologi. Vilka kraftverk vi använder avgör vilken potential ekonomin har fysiskt. När vi rör oss framåt med högre och högre energitäthet, genom hoppet från kol till olja och från olja till kärnkraft, ökar vi potentialen i ekonomin vilket kan utnyttjas till att höja den relativa befolkningstäthet som är möjlig i ett visst geografiskt område.

Helt obeboeliga platser kan göras beboeliga och städer kan befolkas tätare, utan att göra avkall på hygien, bekvämlighet och den individuella kreativiteten och produktiviteten. När vi rör oss bakåt mot källor med lägre energiflödestäthet så begår vi istället vad som måste kallas folkmord, på en skala som skulle få Adolf Hitler att blekna av avund. Om du sänker ekonomins potential så mördar du i förlängningen miljarder människor. Redan idag har minst en halv miljard människor fått sätta livet till i Afrika allena under tiden sedan andra världskriget, på grund av att de förnekats rätten till full utveckling på den teknologiska nivå som vi i väst befunnit oss på. Oftast så var det angivna skälet att det finns inga pengar. De hade inte råd att bygga nödvändig infrastruktur. Den internationella valutafonden (IMF) krävde att det inte gjordes. När IMF ibland tvingats till reträtt kommer miljörörelsen med nästa argument: ”Ni måste dö för att inte störa naturens jämvikt”.

I verkligheten är det mest naturliga som finns att människor förbättrar sin ekonomi fysiskt. Biosfären ökar även den sin energiflödestäthet, så gott som den kan. Det är dags för västvärlden att släppa dessa dåraktiga ovetenskapliga idéer innan vi gör slut på oss själva genom att här i Europa använda den politik som vi tidigare nöjt oss med att ha tvingat på andra länder. IMF:s och EU:s krav mot Grekland har gjort klart att Europa nu ska få afrikabehandlingen. Ironiskt nog används den bättre västerländska traditionen med kreditexpansion för byggandet av storskalig infrastruktur nu istället annorstädes.

I Asien har man redan börjat

Det finns som sagt all anledning att likt Ukraina blicka österut, istället för att försöka hålla sig väl med den döende västerländska dekadansen som typifieras av den så kallade investmentbankverksamhetens perversioner och EU:s stöd till dessa. Kina investerar i en rasande takt i sin ekonomi, och har börjar investera i grannländer i stor skala. Indien är mer utvecklingsorienterat än EU-länderna. Ryssland har en regering som försöker höja befolkningens levnadsstandard efter plundringen på 90-talet under den alkoholiserade Jeltsins försorg. Med det mått som finns för mänskligt framåtskridande, nämligen ökningen av den potentiella relativa befolkningstätheten; vem går det då bäst för just nu – oss eller asiaterna? Det är dags att göra som kineserna och satsa på klassisk amerikansk ekonomisk politik och tänka stort.

En utförligare redogörelse av Steg 2 finns i Elias Dottemars artikel: http://www.larouche.se/artikel/kreditsystemets-historia

Tillbaka till Ny Solidaritet: http://www.larouche.se/artikel/pamflett-bygg-for-framtiden